Att välja bland tankar

För några dagar sedan när jag mediterade hade jag två insikter. Det fanns inget i dem som i sig var revolutionerande, men de sjönk in några millimeter djupare den här gången.

Jag funderar ofta över hur jag vill och kan och borde leva mitt liv. Så länge jag kan minnas har det där varit ett mysterium för mig. Hur är det möjligt att begränsa sitt sätt att leva när möjligheterna är oändliga? Hur är det möjligt att hitta en balans utan att samtidigt bli trångsynt och leva i en bubbla? Och vill jag ens leva balanserat?

I mitt första Toastmaster-tal sammanfattade jag mig själv genom att beskriva några av de strider som utspelar sig inom mig: mellan det introverta och extroverta, mellan det rationella och emotionella och mellan det spontana och icke-spontanta. På sex minuter försökte jag att sammanfatta det där och nå en slutsats. Men i det verkliga livet är det inte lika enkelt. Det finns ingen tydlig dramaturgi, ingen lista på tre avskilda strider, inga kortfattade slutsatser. Snarare är det ett kaos av oseparerbara idéer och koncept och berättelser som vi skapar för att förstå oss själva och världen bättre. Och vi vill inte bara förstå, vi vill känna på vissa sätt. Vi vill vara lyckliga men inte bara lyckliga, för vad är det värt om det inte finns någon högre mening?

När jag har varit i mitt huvud tillräckligt länge börjar jag att ifrågasätta. Det börjar som en enda fråga (är det jag gör just nu slöseri på tid?) och eskalerar till ett fullskaligt ifrågasättande av allt som jag någonsin har gjort och allt som jag någonsin kommer att göra (är det så här jag vill leva mitt liv?). Jag är lättinspirerad. Det finns många fördelar med det, men en av nackdelarna är ifrågasättandet. Det finns alltför många saker att göra för att hinna med allting, och för att göra en sak krävs det att jag väljer bort något annat. Så när jag inspireras av en ny tanke och funderar på att förverkliga den går det ut över dem som jag redan har. Jag kan gå på standup och sedan vilja bli komiker, eller gå på konsert och sedan vilja bli musiker. När jag gick ut från biosalongen efter den första Sagan om ringen-filmen kändes allting förutom den världen platt och tråkigt, och de enda riktningar i livet som kändes möjliga var dem som förde mig närmre den världen. Kanske kunde jag arbeta som författare och återskapa en liknande känsla, eller påbörja en karriär i filmbranschen?

Ofta försvinner de där infallen lika snabbt som de uppkommer, och vissa idéer är enkla att testa och sedan avfärda. Men ibland är det inte tydligt. Jag testar något, tröttnar på det, glömmer bort det, påminns igen, saknar det, testar igen, tröttnar igen. Om och om igen. Den här veckan ska jag följa strikta rutiner, kan jag tänka. Stiga upp samma tid, äta samma tid, träna samma tid. Och det funkar bra till en början, men sedan börjar jag att ifrågasätta. Fy fan vad tråkigt, säger skeptikern inom mig. Hur kan jag leva ett så inrutat och okreativt liv när det finns så många fria och kreativa sätt att leva på? Så jag bryter rutinen. Kanske inte på ett jag-säljer-mina-ägodelar-och-flyr-till-Alaska-sätt men tillräckligt för att skapa en kontrast mot rutinen. Och för en kort stund är det befriande, men så påminns jag om varför jag valde rutinen från första början. Så jag återvänder dit, för att bara några dagar senare börja ifrågasätta igen. Och så fortsätter det, som en beroende som fortsätter romantisera drickandet.

Jag kan bli ganska trött på min hjärna. Den är bra på att producera tankar men lika bra på att betvivla dem. Det är som att den alltid vill hitta EN tanke eller EN känsla som betyder mer än de andra. EN sak att hålla fast vid. Och jag förstår varför den vill det. Med alla motstridiga viljor är det skönt med tydligheten. Jag tror att alla människor fungerar så. Vi pratar om frihet i termer av antalet möjliga val, men den största friheten känner vi nog när valen begränsas, när det oväsentliga bleknar och bara en sak finns kvar. Då känner vi oss levande. Kanske inte nödvändigtvis lyckliga, men åtminstone levande. Ibland skapar hjärnan det där fokuset automatiskt, som när vi träffar någon och blir kära. Världen smalnar av, samtidigt som den expanderar. Men oftast finns det inte en sak som överskuggar allt, utan ett flertal saker som tävlar om hjärnans uppmärksamhet. Det är som att den så gärna vill hitta en sak som är viktigare än något annan, och när den äntligen tror att den har lyckats, dyker något annat upp och får den att tvivla. Och ju fler val det finns, desto större är rädslan för att välja fel, och ju större rädslan är, desto mer paralyserad blir jag, och istället för att helhjärtat gå in för en idé går jag halvhjärtat in för många.

Jag gillar enkelheten. Tydligheten. Känslan av kontroll. Eller känslan av att släppa kontrollen, för när jag gör det blir livet enklare och på något motsägelsefullt sätt tydligare. Det finns en anledning till att berättelser gärna ska ha EN kärna och att retoriska framträdanden gärna ska ha ETT budskap. Människor har svårt att ta in och hålla fast vid mycket information. Vi måste begränsa oss. När jag som tonåring tävlade i längdhopp och tresteg kände jag av det där tydligt. Det fanns så många saker att tänka på att jag hade svårt att prioritera en eller ett fåtal av dem. Hög hållning, avslappnade axlar, lugn andning, acceleration, extra tryck de sista stegen, aktiva fotblad, fokus på en punkt. Tänk positiva tankar. Tänk INTE på övertramp. Jag kände ofta att jag ville fokusera på allting samtidigt, och som resultat fokuserade jag inte riktigt på någonting.

Trots det gick det ofta helt okej. Antalet tankar var mer begränsade, inte som i livet utanför där det inte finns en simpel uppgift som är att till exempel hoppa så långt som möjligt. I livet utanför finns det miljontals uppgifter som vi själva har konstruerat, och vi kämpar inte bara för att hitta tydliga sätt att tänka inom varje uppgift, utan också för att prioritera mellan uppgifterna. Och dessutom kämpar vi för bestämma huruvida uppgifterna är relevanta eller inte, vad vi vill åstadkomma med dem och hur vi vill att de ska få oss att känna.

Men som sagt, för några dagar sedan när jag mediterade hade jag två insikter.

Den första var en känsla av tacksamhet för att min hjärna fungerar på det här viset. Det är frustrerande och förvirrande, tänkte jag, men alternativet är värre. Jag hade kunnat ha en hjärna som aldrig ifrågasätter. Som aldrig kritiserar eller tvivlar. Som aldrig vill något annat. Som aldrig vill något alls. Och även om det ibland hade varit skönt om hjärnan hade kunnat fokusera på en sak och behålla det fokuset, är det tack vare tvivlet som jag har expanderat mitt sätt att tänka. Jag kan använda tankarna till min fördel. Och känslorna också, jag kan se dem som vägvisare snarare än hinder. Jag skulle aldrig våga lita blint på dem och vet att de ofta ljuger för mig, men ännu fler gånger talar de nog om för mig att något faktiskt inte stämmer. Jag glömmer lätt det. Och istället för att lyssna och förändra det som har skapat känslan, attackerar jag känslan direkt och försöker att förändra den.

Den andra insikten var att det finns något som jag alltid kan hålla fast vid, utan att behöva sortera och prioritera bland miljontals tankar. För det finns EN sak som är konstant: det faktum att jag över huvud taget tänker. Jag kan ifrågasätta innehållet i tankarna, men faktumet att de existerar kvarstår. Och istället för att tvångsmässigt organisera och försöka förstå allting kan jag alltid återkomma till den insikten. Det är bara tankar. Det är bara känslor. Det är bara berättelser som jag berättar för mig själv. Det är inga objektiva sanningar. Jag kan fokusera på den subjektiva känslan av att uppleva någonting, istället för att behöva tolka det.

Jag kände det där tydligt under meditationen, och jag påmindes om hur jag känt något liknande för elva månader sedan. Jag befann mig i San Juan del Sur i Nicaragua. Jag hade under några dagar haft djupa samtal med en vän, och jag hade under de samtalen och i eftertänksamheten mellan dem vridit ut och in på mig själv så mycket att jag kände mig tom. Jag hade ifrågasatt mig själv så mycket att jag inte längre hade en aning om vem jag var eller vad det innebar att vara jag, och jag letade desperat efter ord som kunde beskriva mig själv igen. Men ju mer jag letade, desto längre från mig själv kände jag att gled.

Och jag nådde en punkt när jag inte längre orkade leta. Jag låg i en hängmatta, halvt utmattad av värmen och ansträngningen av att ha surfat i fyra timmar, och jag tittade upp i ett primitivt restaurangtak och tänkte: jag behöver inte definiera mig själv. Jag behöver inga ord för att beskriva vem jag är. Den här upplevelsen är oberoende av allt det där, och den finns alltid inom mig, oavsett vad som händer eller hur mycket jag ifrågasätter mig själv och världen. Det var en av de mest befriande känslor jag upplevt, och just där och då var insikten särskilt stark eftersom kontrasten mot ifrågasättandet var så stor.

Under meditationen påmindes jag igen, och nu skriver jag det här för att påminna mitt framtida jag och er läsare som känner igen er, så att vi har något att hålla fast vid när tankarna svämmar över.

God jul och god fortsättning!

Skrivkramp & uppdatering om mitt liv

Jag skäms över hur länge sedan det är jag skrev mitt senaste inlägg. Tionde maj. Det har gått över fem månader. Jag skäms och hatar att jag gör det eftersom skammen mest försvårar skrivandet.

Men vad är det jag skäms över? Och inför vem?

Jag skäms över att ha skapat förväntningar som inte har infriats. Inte för att jag tror att bloggen är så viktig att den är oumbärlig för världen, men kanske finns det någon som någon gång har hoppats på att läsa något som jag inte har skrivit. Jag skäms inför dem. Men framför allt skäms jag inför mig själv, eftersom jag älskar att skriva men ändå inte har gjort det.

I början bortrationaliserade jag det. Det hände så mycket annat, och den lediga tiden lade jag hellre på det som är fritt från krav – för hur kravfritt jag än vill se på skrivandet finns det alltid förväntningar, om så bara mina egna. Till viss del kan jag rationalisera mitt bortrationaliserande, men det finns en gräns. När det går alltför långa perioder utan skrivandet känner jag att något saknas. Och när jag alltför länge tänker att jag vill något utan att göra det sviker jag mig själv. Jag håller tillbaka något som vill eller behöver komma ut, och för varje dag som icke-handlandet gör sig påmint blir jag svagare.

Det är möjligt att jag blandar ihop skam med skuld. Strunt samma, jag tror att ni förstår vad jag menar.

Det har hänt mycket sedan senast. Jag är tillbaka i Malmö där jag föddes. Jag har arbetat som svenskalärare för en etableringskurs och är nu lärare för en studiemotiverade kurs på Östra Grevie folkhögskola. Jag har påbörjat ett examensarbete som jag skriver för Storytel. Jag har fortsatt att dansa. Jag har återfunnit meditationen. Jag har vandrat i fjällen och påmints om hur läkande det är att reducera livet till en primitiv tillvaro. Framför allt har jag träffat människor som för alltid kommer att vara viktiga för mig. Och jag har känt starkt, ibland mer än jag har velat men på ett sätt som jag vill hålla kvar vid.

Manuset till min nästa bok finns fortfarande bara i form av sporadiskt nedklottrade ord i anteckningsböcker. Det har bytt skepnad otaliga gånger, men grundtanken är intakt. Jag måste berätta berättelsen. Den återkommer så ofta till mig att jag måste få ur den ur huvudet.

Men det räcker inte med ord i anteckningsböcker. Orden måste sättas ihop till meningar och meningarna till stycken. Jag känner att det är ringrostigt. Fingrarna rör sig långsamt över tangentbordet. Hjärnan analyserar för mycket, tänker för kritiskt, drar röda streck över varje mening. Och inga ord gör rättvisa för det jag vill säga, och kan de inte det låter jag hellre bli. Men jag vill inte låta bli. Även om nittionio av hundra ord känns meningslösa vill jag försöka, för kanske betyder det där sista ordet någonting.

Det är svårt att komma igång med något som man har skjutit upp länge, men nu gör jag det. Det är ingen bok, bara ett kort inlägg. Men ändå, det är en början.

Antagligen rör sig fingrarna lättare nästa gång.

Toastmaster, andra talet (Organize your speech)

Idag höll jag mitt andra tal på Toastmaster. Temat var ”Organize your speech”, och titeln på talet var ”Do you listen?”

Do you listen?

 

When was the last time you listened?

I mean, really listened…

 

Because there’s a difference between hearing and listening

Hearing is easy. We do it all the time, even when we don’t want to.

Listening, on the other hand, is a skill that is very rare.

 

When I was a kid, I loved this girl [show book]. Her name is Momo, and she’s

the main character of this book.

Please raise your hands if you’ve read it

 

For you who haven’t: let me tell you about Momo.

She’s not like other people.

She’s dressed in an old, out worn suit that’s way too big for her.

She doesn’t know where she’s from, or how old she is, and she lives in an

abandoned amphitheatre outside a small town.

At first appearance she’s just a lost child.

But people start to visit her, and the more they do, the more they realize that

they need her.

She becomes indispensible to them, and after a while they don’t understand

how they could have survived without her.

 

So what is it that makes her so special?

She listens.

She listens so good that the most stupid people get the most intelligent ideas.

She listens so good that the most indecisive people knows what to do.

And she listens so good that the shyest people feel brave and the unhappiest

people feel happy.

 

That’s how good she is at listening.

 

So I ask you again: When was the last time you really listened?

 

So what!?

Why should I listen?

 

Because listening is not one of those things that you lose when you give it away

It connects us to the world and to other people

It gives us the ability to change perspective

 

But when we don’t listen we distance ourselves from each other

We narrow our view, and we understand  less of the world

 

So what is bad listening?

Let me give you 3 examples:

 

1: Distracted Listening

We spend 60 % of our communicating time listening, but we only recall 25 %.

1/4 words.

Statistically you’re only going to remember 90 seconds of this speech.

Let’s hope that you can do better than that

We are distracted.

We eavesdrop on other conversations, we try to remember where we put our

keys, we use this [show phone] all the time, we worry about that text that we

never got.

And we pretend to listen instead of actually listening

 

2: Egocentric Listening

We’re all egocentric to some degree

It’s not that strange; after all we’re the main characters of our lives

But we sometimes focus too much on our selves [show mirror]

And forget the people we are talking to

We make the conversation about us, we filter every word and interpret them

in our own ways, we change the subject to something that is more interesting

to us

And we spend so much time thinking what to say, because we’re afraid to

sound stupid

 

3: Impatient Listening

We live in a time where everything moves very quickly

Get to the point [show watch]

Say what you want to say, or don’t say it.

We fear the silence

It scares us because in it we can hear our own thoughts

 

So what is the alternative?

 

1: Put aside your Distraction

You think that you can multitask

You can’t

Focus your full attention on the other person

Be present

 

2: Put aside your Egocentrism

Try to understand

Be curious instead of judging

Listening is not about me

It’s about you

 

3: Put aside your Time

Make time to listen

Ask yourself what you’re rushing towards

Don’t fear the silence

Embrace it

 

So

Toastmaster

Ladies and Gentlemen

 

Be like Momo.

 

Listen so that the most stupid people get the most intelligent ideas

Listen so that the most indecisive people know what to do

And listen so that the shyest people feel brave and the unhappiest people feel happy.

 

Thank you!

 

Utvärdering

Överlag är jag nöjd med talet. Jag kände mig ännu mer avslappnad än senast och upplevde att jag fick bättre respons från publiken. Det gick dessutom snabbare att skriva det här talet, och jag lade mindre tid på att träna in det (delvis för att jag litade mer på mig själv den här gången och var mindre rädd för att komma av mig).

Språket

+ Välstrukturerat tal

+ Välbalanserat språk

+ Jag lyckades slänga in dagens ord (limitless) i talet

– Kom av mig helt vid ett tillfälle (hanterade det dock på ett bra sätt)

– Några felformuleringar

– Stapplade med orden vid ett par tillfällen

Kroppsspråket

+ Kliade mig inte i ansiktet (vilket jag gjorde i första talet)

+ Rörde mig självsäkert

– Gestikulerade för mycket med högerhanden (kan ha mer balans mellan höger och vänster)

– Kan ta ut svängarna mer, ha större variation i kroppsspråket

– Kan ha bättre ögonkontakt med publiken

Rösten

+ Pratade lugnt och självsäkert

+ Vågade vara tyst

– Kan variera röstläget mer (svagt/starkt, allvarligt/lättsamt)

– Kan visa mer inlevelse

 

Sammanfattning

Jag känner mig glad över att ha slutfört mitt andra tal och vågar påstå att jag börjar bli varm i kläderna (eller åtminstone ljummen). Eftersom jag använde rekvisita den här gången (boken, mobilen, spegeln och klockan) hade jag mer att tänka på jämfört med det första talet, och jag är generellt nöjd med prestationen.

Ha det fint så hörs vi snart igen!

Toastmaster, första talet (ice breaker)

Igår höll jag mitt första tal (den s.k. ice breakern) på Toastmaster Ideon i Lund. Talet har titeln “Who am I?” och syftar till att ge en kort introduktion av mig själv. Jag fick det filmat och lägger upp det till allmän beskådan nedan. Längre ner hittar ni även mitt manus och min personliga utvärdering av hur det gick.

Who am I?

Toastmaster. Ladies and gentlemen.

Who am I?

I remember when I was 10 years old.

I was in a locker room and a boy came up to me and asked:

”Are you a skater or a blader?”

I looked at him, confused. Did I have to choose between two words to describe who I was?

 

As long as I can remember I’ve had this war in my head.

Several battles between different parts of me.

Especially three of them have been present my entire life.

 

The first battle is the one between the Introverted me and the Extroverted me.

I was pretty shy as a child.

I spent a lot of time by myself.

I liked the real world but usually preferred the fictional world, and I often felt that my role wasn’t in the world but rather beside it, as an observer.

So I started to write, and I decided early that I wanted to become a writer one day.

 

I’m still that shy boy. I still often retreat to solitude, and I’m still an observer.

And I’ve kept writing. I released my first novel one and a half years ago.

That’s my introverted side.

But I’m not only introverted.

I love socializing. I often feel that it’s more energizing than draining.

And I love new experiences, adventures, travels, doing new things, meeting new people.

 

Sometimes the introverted me collide with the extroverted me.

  • Should I stay home or go to that party?
  • Should I observe the world or actively take part in it?

So who is the real me?

 

The second battle is the one between the Rational me and the Emotional me.

I’ve always liked math. There’s something beautifully simple about it. Not easy but simple.

Right and wrong answers. Logical patterns.

No matter what goes wrong in life, 1 + 1 is always 2.

So I started studying physics after gymnasium.

I liked the logic, the way it trained my mind to think rationally.

 

But after a while I felt bored.

Not cognitively, but emotionally.

I could solve a differential equation, but how would that help me to understand loneliness or meaninglessness or the fact that all of this one day will be over?

So I turned to psychology. To philosophy.

To literature, to music, to sports, to meditation, to people.

Anything that made sense… or didn’t make sense, but made me feel something.

I wanted to experience the full range of emotions, I wanted to think less and feel more.

Connect. Love. Be loved.

 

And I still want all of those things, because what’s the point if I don’t feel?

But I’ve continued with physics, because I never want to give up my rationality.

So which one is the real me? The rational part or the emotional?

 

The third battle is the one between the Controlling me and the Spontaneous me.

I like to organize.

I probably wouldn’t survive a day without making lists.

I often wish that I could summarize everything on one piece of paper so I could overview the whole world at once.

 

Control.

I like it, but I sometimes hate what it does to me.

Life is too big to make sense of. It’s too complex.

It’s an infinite puzzle with pieces that constantly change, and there are just too many things that are out of my hands.

So I try to let go… because I love the non-controlling me. The non-planning me. The spontaneous me.

He’s so fun and relaxed, he doesn’t care what other people thinks about him, and he doesn’t take life as seriously as the controlling me.

 

But I don’t want him exclusively.

I’m not one or the other. I’m both.

I’m controlling and not controlling.

I’m rational and emotional.

I’m introverted and extroverted.

 

I have these different parts of me.

And I’ve realised that I don’t want any of them to win any battles.

I just want them to co-exist in peace.

 

So who am I?

To be honest I think I’m more confused now than I was 18 years ago when I was standing in that locker room and had to chose between two words.

I still don’t know who I am.

I don’t think I even understand the question.

But maybe this confusion is what says the most about me.

This unwillingness to accept that there is a simple answer to anything and that the world can be divided into fixed categories.

I’m neither optimist or pessimist.

I’m just… mist.

Constantly changing and constantly trying to spread out.

Trying to be everywhere at the same time.

I’m a lot of things.

And right now I am thankful that you’ve given me five minutes of your time.

Thank you!

 

Utvärdering

Överlag är jag nöjd med mitt framförande, särskilt eftersom det var det var min debut på Toastmaster. Jag kände mig inte så nervös som jag hade förväntat mig och hade redan från början en positiv känsla i kroppen. Nedan stolpar jag upp några av de saker som jag gjorde bra/mindre bra.

Språket

+ Välskrivet tal

+ Överlag bra flyt

+ Bra balans tempomässigt

– Kom av mig vid ett par tillfällen (dock inte lika uppenbart från åskådarnas perspektiv)

– Ordleken med optimist, pessimist och mist gick hem sämre än väntat. Lät bättre i huvudet än när det kom ut.

– Upprepade mig vid ett tillfälle (eftersom jag kom av mig)

Kroppsspråket

+ Inget överdrivet kroppsspråk

+ Bra hållning

+ Balans mellan stora kroppsrörelser och mindre

+ Rörde mig bra över podiet

+ Använde händerna för att göra vissa poänger tydligare (t.ex. 1 + 1 = 2)

– Kliade mig i ansiktet vid 0:04 och 0:08 (???)

– Kan ha större kontraster i kroppsspråket beroende på vad jag pratar om (t.ex. blygare när jag pratar om mitt introverta jag och mer självsäkert när jag pratar om mitt extroverta jag)

Rösten

+ Lugn

+ Variation i tempo

+ Variation i styrka

+ Variation i känsloläge

– Kan ta ut svängarna mer. Större kontraster mellan de olika partierna.

– Pendla mellan att prata tyst och högt.

– Visa mer känslor

 

Sammanfattning

Jag känner mig väldigt glad över att ha framfört mitt första tal, och det var kul att det gick över förväntan. Redan från första stunden kände jag, trots en svag nervositet, att jag älskade att stå där framme, och jag ser fram emot nästa tal!

Vad jag framför allt tar med mig som kritik inför nästa framförande är att jag kan ta ut svängarna mer, våga använda rösten mer och visa större kontraster i mitt känsloläge.

Det var allt för den här gången. Tveka inte med att komma med synpunkter eller frågor!

Toastmaster

Jag lovade att följa upp en av trådarna från mitt föregående inlägg, så här kommer det. Jag är nu officiellt inskriven som medlem i Toastmasters International och går varannan onsdag till Lunds lokala klubb på Ideon för att träna på att tala inför publik.

Vad är Toastmaster?

Toastmasters International är en ideell organisation som har som mål att hjälpa människor att förbättra sin muntliga kommunikation, tala inför publik och träna upp sin ledarskapsförmåga.

Människor går dit av olika anledningar. Några vill bli bättre ledare eller allmänt träna upp sin förmåga att kommunicera effektivt. Andra vill lära sig att hålla professionella presentationer eller bli uppskattade underhållare på fester. Ytterligare andra går dit för att lämna sin komfortzon eller helt enkelt träffa nya människor.

Organisationen har sitt ursprung i tjugotalets Illinois, USA. Ralph C. Smedley, som vid den tiden arbetade för YMCA, såg ett behov hos de anställda att lära sig att tala och att planera och genomföra möten. Därför bestämde han sig för att organisera en klubb där man kunde träna på just dessa färdigheter. Det första inofficiella mötet hölls den 24 mars 1905, men det var först nitton år senare, i oktober 1924, som Toastmaster officiellt hade sitt första möte i en av YMCA:s lokaler.

Idag, nästan ett sekel senare, finns det totalt mer än 345 000 medlemmar, utspridda på 15 900 klubbar i totalt 142 länder.

 

Vilka roller finns i organisationen?

I organisationen finns ett antal roller som fördelas mellan medlemmarna. Eftersom mötena, och således alla termer, är på engelska väljer jag att använda de engelska namnen:

Speaker: Varje möte har minst tre talare (speakers) förberett tal, som ofta varar mellan fyra och sju minuter.

Evaluator: Varje talare tilldelas en person (evaluator) som utvärderar hens tal. Utvärderingen är en viktig del av organisationen, både för att utveckla ens förmåga att tala och ens förmåga att ge konstruktiv feedback.

Timer: Mötena följer ett strikt tidsschema, och för att kontrollera att talarna inte överskrider sina tillåtna talartider finns det en person (timern) som tar tid och signalerar när talet bör avslutas.

Topicsmaster: Ett av momenten under mötena är det som kallas table topics, ett improvisationsmoment där vem som helst, även gäster, ges möjlighet att hålla korta (1-2 minuter) och improviserade tal på olika teman. Topicsmastern har som uppgift att bestämma vilka dessa teman är.

General evaluator: Utöver utvärderingarna av de enskilda talen sker en utvärdering av utvärderarna och av mötet i sin helhet. Detta görs av general evaluator.

Toastmaster: Toastmastern har som uppgift att presentera talare och introducera varje nytt moment under mötet.

Grammarian: Den huvudsakliga uppgiften för grammarian är att kommentera på talarnas språkbruk.

Ah-counter: Ah-countern räknar hur ofta talarna använder onödiga ord och ljud, såsom ah, eh, liksom, typ, osv.

 

Hur ser mötena ut?

Ett typiskt möte har följande struktur:

1. Presidenten öppnar mötet och introducerar gästerna (vem som helst kan komma som gäst). Därefter presenteras Toastmastern.

2. Toastmastern presenterar Ah-counter, Grammarian, General Evaluator, Timer, etc.

3. Toastmastern introducerar talarna.

4. Talarna håller sina förberedda tal.

5. Topicsmaster presenterar table topics och vilket teman som kommer beröras. De som vill håller oförberedda tal på ämnen som lottas fram.

6. Toastmastern introducerar General Evaluator.

7. General Evaluator kallar fram Speech Evaluators, Timer, Grammarian och Ah-counter som ger sin feedback. Därefter görs en utvärdering av mötet i sin helhet.

8. Toastmastern presenterar eventuella utmärkelser.

9. Presidenten avslutar mötet.

 

Varför är Toastmaster relevant för skrivande?

Jag kan nämna flera anledningar varför jag ser fördelarna med Toastmaster, inte minst för mitt skrivande och min framtida författarkarriär.

1. Bli en effektiv kommunikatör

Att effektivt kommunicera idéer, tankar, budskap etc. är nödvändigt om man vill lyckas inom skrivandet. När man tvingas komprimera sitt material till fyra eller fem minuter kvävs det att man hittar kärnan i det och kan kommunicera det i så få ord som möjligt. Det går inte att sväva ut på sidospår. Reaktionen från mottagarna är dessutom omedelbar. Till skillnad från skrivarprocessen, där det kan ta ett eller två år från att man börjar skriva till att den första responsen kommer, får man omedelbart feedback från publiken. Det kan räcka med ett fåtal sekunder innan man känner att publiken lyssnar, att man får den reaktion som man hoppats på, att historien är fängslande. Eller tvärtom… Man har kort tid på sig att fånga lyssnarna, och om man väljer orden slarvigt tappar man snabbt deras intresse.

2. Hitta intressanta berättelser

Mötena ger inspiration till berättelser. Alla människor bär på intressanta berättelser, och om de ges utrymme brukar de vilja dela med sig av dem. De människor som jag hittills har träffat kommer från vitt skilda bakgrunder, och det enda som klubbens medlemmar med säkerhet delar är viljan att utveckla sin förmåga att kommunicera. Talen kan handla om allt ifrån personliga erfarenheter till samhällsfrågor till expertis inom olika områden, och om talen inte är intressanta kanske åtminstone samtalen efter mötet är det. Bara själva anledningen till att någon väljer att gå till Toastmaster kan vara intressant och ge inspiration till en historia. Även ens egna tal tvingar fram berättelser. Jag har än så länge inte hållit mitt första planerade tal, men jag har börjat spåna på det och känner redan att brainstormingfasen har frambringat mängder av nya tankar och infallsvinklar.

3. Bli en duktig talare

För att lyckas som författare krävs det generellt inte bara att skriva bra böcker; man måste också kunna berätta om dem och marknadsföra sig själv. Stereotypen av den introverte författaren som gömmer sig från offentligheten stämmer sämre idag än den gjorde för hundra år sedan. Många författare får en stor del av sin inkomst från offentliga framträdanden, antingen direkt i form av betalda framträdanden på skolor, bibliotek, mässor etc. eller indirekt i form av ökad publicitet. Att träna upp sin förmåga att tala inför publik har därför stora fördelar. Personligen är dock den ekonomiska aspekten mindre viktig; jag vill främst utveckla mitt talande eftersom jag tycker om att göra det. Dessutom ser jag offentliga framträdanden som uppfriskande avbrott från det annars ensamma arbetet att skriva.

Detta var en kort introduktion till Toastmaster och några av anledningarna till varför jag går dit. Är du själv intresserad så pröva att gå dit som gäst! Det är gratis och brukar, baserat på egna och andras upplevelser, ge mersmak 🙂

Uppdatering om mitt liv (5/4 2017)

Jag har medvetet undvikit att skriva alltför mycket om mitt privatliv eftersom jag inte vill att det ska ta fokus från bloggens kärna. Men för er som är intresserade kommer här en kort uppdatering om vad som pågår i mitt liv för tillfället.

Större delen av januari spenderade jag med att finputsa mitt CV och skriva personliga brev som jag skickade ut till alla möjliga företag. Efter otaliga standardsvar fick jag äntligen anställning som lärarvikarie på Studentvikarie, och tisdagen den 31 januari 08.55 påbörjade jag mitt första vikariat. Jag måste erkänna att jag var lite nervös, inte minst på grund av min delvis felaktiga föreställning om att elever gärna ser det som en sport att skrämma iväg vikarien.

De första sex veckorna var jag runt på olika grundskolor och gymnasier i Lund och Malmö och vikarierade inom alla ämnen som jag kände mig någorlunda komfortabel med. Sedan, för två och en halv vecka sedan, fick jag ett fast vikariat som matematiklärare för en högstadieklass, och där kommer jag att arbeta halvtid fram till sommaren.

Jag ska inte påstå att min föreställning var helt och hållet felaktig, men den har tveklöst förändrats till det positiva. Överlag har jag trivts superbra på de flesta skolor som jag har varit på, och nästan uteslutande har jag mötts med respekt, glädje och nyfikenhet. Jag har inte fått ett enda tuggummi i håret och inte ett enda häftstift på stolen, och jag har inte behövt slänga ut en enda elev ur klassrummet. Jag har mycket positivt att säga om rollen som lärarvikarie, men jag sparar det till framtida inlägg.

Parallellt med jobbet befinner jag mig i slutspurten av min ingenjörsutbildning och planerar att skriva uppsatsen i höst. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om statistik utan övergår till mina två nya hobbyprojekt: salsa och Toastmaster. Det förstnämnda syftar till dansen och inte såsen. Jag tog min första kurs våren 2016 och upptäckte en värld som tidigare varit främmande för mig och som jag tycker om allt mer med tiden. Det sistnämnda syftar till en ideell förening dit man kan gå för att träna upp sin retoriska förmåga. Jag var där som gäst första gången för två månader sedan, och nyligen tog jag beslutet om att betala årsavgiften och gå med som medlem. Även detta kommer jag att berätta om i framtida inlägg.

I övrigt försöker jag att balansera livet så gott jag kan (vilket jag inte alltid har varit särskilt bra på), och jag har börjat lära mig att tydligt separera arbete från fritid. Jag prioriterar tiden med vännerna och familjen högt, och jag försöker att se det stora i allting utan att ta livet på alltför stort allvar.

Planerna för framtiden är oklara, och jag älskar att det är så. Nuvarande fokus är att hitta jobb för sommaren, och vad som händer därefter vet jag inte. Vad jag däremot vet är att jag vill skriva en ny roman, och om inget konkurrerande (i så fall måste det vara något spektakulärt) dyker upp kommer jag att påbörja den i slutet av april. De första skissdragen är redan ritade. Sedan december har jag fört anteckningar om min huvudpersons liv, och de senaste veckorna har jag börjat komma honom nära. Men nej, om ni undrar har jag fortfarande ingen titel på romanen. Mitt dokument är döpt till X, men jag planerar inte att behålla den titeln.

Nu vet ni vad som pågår i mitt liv. Som vanligt har jag nystat ut ett antal nya trådar, och jag återkommer snart med någon av dem!

Koinophobia

Koinophobia – The fear that you’ve lived an ordinary life

While you’re in it, life seems epic. Fiery, tenuous, and unpredictable. But once you have some distance from it, everything seems to shrink, until it’s almost out of focus. When you look back over your life, or try to put it down on paper, you can see more of it now than ever before. And yet it seems somehow diminished. Humble. Almost quaint. So you begin scanning your life, looking for something interesting or beautiful. You see an ordinary house, on an ordinary street. It looks smaller than you remember. You once had wild dreams and obstacles and risks looming all around you, but now they look smaller too. You remember giants and goddesses and villains, but now all you see is ordinary people, assembled in their tiny classrooms and workspaces, each of us moving around in little steps, like tokens on a game board. No matter how many times you rolled the dice, it was always these little moves, here and there. Do a little work, take a little rest. Make a little friend, throw a little party. Feel a little boredom, have a little rebellion. There are so many of these token moments, that were supposed to represent some other thing. You keep adding them all up, as if there was something you forgot to count, some stash of glory that fell off the back of a truck, And you may adore the life you have, for everything it is. You know it isn’t groundbreaking; you wouldn’t change a thing. Maybe when you first started building the life you wanted, you left plenty of room for what might happen, you started losing sight of what was happening. Or maybe you were never ‘in it’ to begin with. As if you knew even then that this wasn’t the world you expected. A world so low and common you tried to keep your distance, floating somewhere above it, where nobody else could look down on this life you built. Nobody else but you.

Jag känner igen mig i orden, så mycket att jag tog mig tiden att transkribera dem från videon. Ibland går det långa perioder utan att jag känner den där rädslan, andra gånger finns den ständigt i bakgrunden. Inte nödvändigtvis i full skepnad, utan mest som en vag påminnelse om att livet är mer än det här… vad det nu är.

Vad är det som skrämmer mig?

Tanken på inte ha levt tillräckligt. På att ha förbrukat min tid ansvarslöst, att ha velat saker utan att våga, att ha känt för lite och tänkt för mycket, att ha sparat för en framtid som aldrig blir nutid, att ha passerat ställe efter ställe och tänkt att jag en dag ska besöka men aldrig tagit mig tiden att stanna, att bara ha sett en strimma av den potential som livet har.

En del av mig är glad att rädslan finns där. Den tvingar mig att ifrågasätta mitt sätt att leva och förflyttar mig bortom min säkerhetszon. Den skapar bilder av framtiden som jag gör allt för att undvika och utmanar min moral och mina värderingar. Men det är skönt om det finns en balans. Rädslan får gärna finnas, men inte utan tacksamheten och meningsfullheten och alla andra känslor som berättar för mig att livet är värt att leva. Jag sparar dock de känslorna till framtida inlägg; det rädslan jag vill skriva om nu.

Jag håller inte med om allt i texten. Det står att livet är episkt när du är i det, men att allting krymper med tiden. Visst är det ofta så, men ibland upplever jag motsatsen: att nuet passerar obemärkt och att vi i efterhand försöker förstärka det. Vi ser det varje dag i sociala medier. Vi överdriver nuet och lurar andra, såväl som våra framtida jag, att tro på att det är mer magiskt än vi upplever det i stunden.

Men på det stora hela brukar saker minska med tiden, både på gott och ont. Det underbara blir mindre underbart och det smärtsamma mindre smärtsamt. Jag antar att det är nödvändigt, att vi inte hade klarat av att leva om allting hade ackumulerats inom oss. Ändå kan jag hata att det är så, att det som jag känner tas ifrån mig, hur gärna jag än vill behålla det. Som barn förstod jag inte det. Jag bara kände. Idag vet jag att känslor bleknar. Jag är sorgset och tacksamt medveten om det. Sorgset eftersom jag kan vara rädd för att glömma känslan och tacksamt eftersom det är just det som gör den speciell.

Jag undrar om det finns ett ord för det också: rädslan för att glömma en känsla. Det borde finnas, för jag är omöjligt ensam om att känna det där. Antagligen har vi mycket av musiken, konsten och litteraturen att tacka det för. I försök att odödliggöra upplevelser bygger vi in dem i ord och penseldrag och hoppas att de fortfarande ska betyda något.

So you begin scanning your life, looking for something interesting or beatiful.

Jag känner igen mig i det så starkt. Det är underligt hur man kan genomleva perioder som i efterhand sammanfattas med enstaka ord. “Det var året när jag bodde där” eller “Det var sommaren när jag umgicks med dem.” Ofta känner jag att orden väger så lätt. När jag tillfrågas att berätta om situationer eller människor som har varit viktiga för mig undviker jag ibland av just den anledningen. Om orden inte gör dem rättvisa undviker jag dem hellre helt.

För mig är det kanske det som är svårast med skrivandet. Det finns ett ständigt tvivel att orden inte räcker till, men samtidigt är det viljan att försöka som driver mig att skriva.

Jag måste erkänna att det är svårt att hålla mig till en röd tråd i det här inlägget, delvis eftersom tråden är bred och svår att få grepp om. Jag avslutar därför innan det blir alltför spretigt, med hopp om att mina reflektioner har väckt någon ny tanke kring koinophobia eller livet i allmänhet.

Hör av dig om du känner till något ord för rädslan att glömma en känsla. I annat fall, vad har du för förslag på vad den borde heta?