Show the readers everything, tell them nothing. / Ernest Hemingway

Gestaltning är ett ord som man lär sig snabbt på skrivarkurser. I korthet handlar det om att visa istället för att berätta (show, don’t tell).

Om jag vill beskriva en människa som är ledsen skulle jag kunna välja att helt enkelt skriva: ”Hon är ledsen.” Som man lätt förstår blir meningen torftig och skapar distans till karaktären. Borde läsaren tro på att hon är ledsen bara för att jag säger så? Förväntar jag mig att läsaren ska känna medkänsla med en karaktär som jag påstår är ledsen? Och är det inte ofta mer intressant att veta hur känslan yttrar sig än den enbart finns där?

Ogestaltade meningar använder sig av adjektiv för att beskriva någonting. Förutom torftigheten och fantasilösheten finns problemet att adjektiv ofta är vaga och ospecifika beskrivningar (kan man fånga ett specifikt sinnestillstånd och en persons agerande med ordet ledsen?). Dessutom vill läsaren dra sina egna slutsatser och inte få dem matade av författaren.

Vi engagerar oss i historier som upplevs som verkliga och som vi själva kan identifiera oss med. Varje människa ser livet från ett enda perspektiv och måste dra slutsatser utifrån det perspektivet. När vi ser någon gråta drar vi kanske slutsatsen att personen är ledsen. Andra personer kan berätta det för oss, men hur många adjektiv de än använder väger de lätt jämfört med bilden av den gråtande människan. På samma sätt är det när vi läser. Författaren kan skifta perspektiv, men oavsett vilket perspektiv som används ser vi på bokens karaktärer från en viss vinkel. Vi vill inte få förklarat att någon är ledsen eftersom vi omöjligt kan veta det säkert. Det vi ser är en gråtande människa. Varför skulle vi tro på författaren om vi direkt får veta vad som utspelar sig i kvinnans huvud? Hur skulle någon, förutom hon (om ens det), kunna veta vad hon tänker och känner?

Den gestaltade meningen använder sig ofta av verb istället för adjektiv. Precis som i verkliga livet kan vi inte direkt erfara människors känslor eller tankar och sammanfatta dem i ett fåtal ord, men vi kan beskriva hur de beter sig och därifrån försöka dra slutsatser om vad som utspelar sig i deras huvuden. Vi kanske ser hur kvinnan i exemplet torkar ögonen och ler mot sin spegelbild, och vi drar slutsatsen att hon upplever en ledsamhet som hon försöker att dölja.

Gestaltning gäller inte bara vid beskrivningar av människor. Skriv hellre att ”han var tvungen att stå på tå för att nå skrivbordet” än att ”skrivbordet var högt.” Självklart finns det en gräns för hur långt gestaltningen bör dras. Om man vill beskriva en röd penna är det oftast smidigast att använda just ordet ”röd.” Man kan beskriva färgen med hjälp av referenser till blod och jordgubbar och beskriva vilka minnen som färgen frambringar, men om varje beskrivning gjordes så omständlig skulle läsaren antagligen tröttna ganska snabbt.

I det här inlägget fokuserar jag på gestaltningen av känslor. Liksom i föregående inlägg har jag använt mig av böcker för att studera hur olika författare gestaltar. De fyra böcker som har använts är:

  •      Pestens tid – Stephen King
  •      Underdog – Torbjörn Flygt
  •      Förr eller senare exploderar jag – John Green
  •      Sånt man bara säger – Helena von Zweigbergk

Från varje bok hämtade jag slumpvis meningar som gestaltar människor i affekt. Meningarna är listade nedan.

Glädje

Då garvade han ännu mer och lovade… (Flygt)

Jag skrattade ganska mycket, tillräckligt mycket för att känna var slangen i bröstet hade suttit. (Green)

Ilska

Harold såg förnärmad ut; den röda färgen började krypa fram under hans krage igen. (King)

Harolds röst hade blivit gäll och skrikig. (King)

Fran såg en oroväckande kall glimt av ilska i Redmans ögon. (King)

Harold blängde buttert på sina händer, som rev upp bitar av mossa och slet sönder dem. (King)

Jonas klipper med ögonlocken. Han ser också väldigt trött ut. (Zweigbergk)

Jag öppnar dörren för Jonas och slås av ett trött raseri över att han inte bara kan rappa på och snabbt gå förbi den pratsamma gamla kvinnan innan det känns tvunget att bjuda in henne också. (Zweigbergk)

Han suckar tungt och blåser upp luggen i pannan och ser ut över gatan med en rynka i pannan, som om gatan där ute var alldeles särskilt intressant. (Zweigbergk)

Rädsla

Harold sneglade besvärat på Fran. (King)

Sedan gjorde hon sig fri från honom och gick undan, blek i ansiktet och med armarna tryckta mot brösten, händerna om armbågarna och sänkt huvud. (King)

Hon drog en skälvande suck och undrade om hon skulle tala om det för honom. (King)

Han såg henne i ansiktet på ett stint sätt som skrämde henne. (King)

Sorg

Men flickans ansikte var som en karta över ett sorgligt landskap. (King)

Hon hade bara stått där med sänkt huvud och de första tecknen till mörka fläckar under ögonen. (King)

Och plötsligt brast hon i gråt. (King)

Hon fick fram näsduken ur klänningsfickan och torkade ögonen med den, sakta och tankfullt. (King)

Monika med den första tåren glidande nerför kinden: ”…” (Flygt)

Morsan sitter länge utan att säga nåt, med händerna i knät och blicken fäst i det tomrum som det äldsta barnet lämnat efter sig. (Flygt)

Morsan dukar av med rörelser som är trötta, mycket trötta, som om hela hon ska brista. Hon snyter sig. Hon är inte förkyld. (Flygt)

Morsan tar sig ner från kullen med bekymrade steg, tar riktning på dottern som reser sig när hon upptäcker att morsan är i antågande och går sakta, mycket sakta med stel rygg och hängande huvud, dojorna kvar i handen, och morsan hinner ifatt och sluter upp vid hennes sida och hon säger nåt till Monika och lägger en arm om hennes axlar som hon med ett oväntat ryck befriar sig från, men de fortsätter bredvid varann över ängen, ännu långsammare. (Flygt)

Hennes blick är spikad i väggen. (Flygt)

Det slog mig att han antagligen trodde att han aldrig mer skulle få se mig, och att han antagligen hade trott det varje morgon när han körde till jobbet och att det antagligen sög. (Green)

Jag grät. Men till och med då var han stark, höll om mig så hårt att jag kunde se hans seniga armmuskler medan han sa: “…” (Green)

Enligt genrens konventioner behöll Augustus Waters sitt sinne för humor in i det sista, vacklade inte för ett ögonblick i sitt mod och lät sin ande sväva som en otämjbar örn tills hans glädjefulla själ inte längre kunde rymmas i världen. Men det här var sanningen, en ömklig pojke som inte ville något hellre än att inte vara ömklig, skrikande och gråtande, förgiftad av en infekterad gastrosond som höll honom levande, men inte tillräckligt levande. Jag torkade av honom på hakan och höll händerna om hans ansikte och satte mig på knä så nära honom att jag kunde se hans ögon, som fortfarande levde. (Green)

Skam

Jonas svarar inte. Han går tyst bredvid mig, men han håller min takt nu. När jag kastar en snabb blick på honom tycker jag mig se hur hans bleka kinder har blivit rödblommiga. (Zweigbergk)

Kärlek

När jag nu med all säkerhet ser hur Jonas kommer stretande i vinden, tillbaka åt mitt håll, älskar jag honom så att det värker i bröstet (Zweigbergk)

Jag log. Han gillade mig verkligen. Jag kanske var narcissist eller något, men när jag insåg det, just i det där ögonblicket på Oranjee, så fick det mig att gilla honom ännu mer. (Green)

Jag gör ingen ingående analys av citaten och lämnar till läsaren att avgöra hur effektiva de är för att gestalta (kom ihåg att kategoriseringen ovan är gjord av mig för att underlätta läsningen och att det kanske inte enbart, eller alls, är de känslorna som beskrivs).

Det är nyttigt för ens eget skrivande att studera hur författare använder sig av gestaltning. Studera både bra och dåliga författare och fundera på hur gestaltningen (eller bristen på den) påverkar ditt engagemang för berättelsen och karaktärerna.

Olika författare är olika duktiga på att gestalta olika saker. Stephen King är svårslagen när det gäller att skapa skräck. Torbjörn Flygt är fantastisk på att skriva om det sorgliga på ett komiskt sätt, utan att det blir nostalgiskt eller klichéartat. John Green skriver om cancer utan att försköna men också utan att självömka. Helena von Zweigbergk är bra på att beskriva det som finns outtalat mellan människor och skapar distans mellan dem.

På motsvarande sätt kan du själv anteckna vilka författare som är bra på att gestalta olika saker och få inspiration från deras böcker.

Läs mina inlägg Att skriva dialog – anföringsverb och The Bestseller code – Språket (4/4) om du vill få fler tips om hur du kan utveckla ditt språk.

En reaktion på ”Att gestalta känslor

  1. Gestaltande är enormt viktigt. Det är det som ger liv och färg åt berättelsen . Din text är jätteintressant !

Kommentera