Dialogen är en av de viktigaste komponenterna i romanskrivandet.  Det finns många aspekter att täcka av, och för att inte göra inlägget alltför spretigt börjar jag med att fokusera på anföringsverb.

Anföringsverb är de verb som anger hur karaktärerna talar, t.ex. sade, frågade, svarade, berättade och tillade.

Det kanske största misstaget bland oerfarna författare är en överdriven variation av anföringsverb. Det kan lätt upplevas som klumpigt att återanvända ord som sade, och man byter istället ut dem mot ord som skrek, fräste, viskade, mumlade och snyftade. 

Det finns många problem med ett sådant överanvändande. Det blir snabbt inflation i starka ord om de används alltför ofta, och när man väl vill förstärka något med ett anföringsverb har det inte längre någon påverkan. Starka ord stör flytet i läsningen och kan riskera att ta fokus från det som sägs i dialogen. Dessutom, och kanske viktigast, tyder överdriven variation av anföringsverb på osäkerhet hos författaren. En erfaren författare behöver inte använda ordet skrek för att få läsaren att förstå att någon skriker. Istället framgår detta av sammanhanget (jag kommer att diskutera detta ingående när jag behandlar ämnet  gestaltning).

Jag gjorde en enkel undersökning för att se hur olika författare använder sig av anföringsverb. Följande böcker användes:

Väktarens lärling – Joseph Delaney

Guldkompassen – Philip Pullman

Divergent – Veronica Roth

I cirkelns mitt – Dan Brown

Jurtjyrkogården – Stephen King

Shantaram – Gregory David Roberts

Drömmaren – Erik Persson

Jag slumpade en sida från varje bok och antecknade de 100 första anföringsverben från varje. Det är alltså inte världens mest vetenskapliga studie och bör inte användas som legitim källa. Det övergripande resultatet innehåller dock tydliga indikationer på hur verben används generellt.

Notis: Med kolon avses meningar såsom: Han log och sade: ”Vet du vem jag är?”. Inget innebär att inget verb används i dialogen, t.ex.: Han log. ”Vet du vem jag är?”.

 

Väktarens lärling

Guldkompassen

Divergent

I cirkelns mitt

Jurtjyrkogården

Shantaram

Drömmaren

I samtliga böcker används anföringsverben sparsamt. Oftast används inget verb alls, och verbet sade/sa/säger återkommer frekvent.

Så vilka är de viktigaste lärdomarna som man kan dra från det här?

  1. Man kan skriva på sätt som gör att det oftast framkommer vem som säger vad. På så sätt slipper man ett överdrivet användande av anföringsverb.
  2. Man behöver inte vara rädd för att använda sade/sa/säger. Det kan upplevas som klumpigt, men eftersom orden är så vanliga hoppar våra hjärnor ofta över dem automatiskt när vi läser. De stör alltså inte flytet på samma sätt som de starkare och mindre vanliga anföringsverben.

Vidare kan jag konstatera att jag själv nästan verkar vara alltför konservativ i användandet av verben och gärna föredrar att inte använda något alls.

Om du är osäker på hur du själv använder anföringsverb rekommenderar jag att göra en liknande undersökning av av din egen text. Det tar inte mycket mer än 5 min och ger en snabb, första indikation på vilka ord du tenderar att använda. Om utseendet på grafen avviker kraftigt från samtliga ovan bör du kanske överväga att skriva om dialogen.

Det var allt för den här gången.

På återseende!

2 reaktioner på ”Att skriva dialog – anföringsverb

  1. Intressant jämförelse! Det är säkert så som du skriver att när man använder de vanligaste anföringsverben, hoppar man automatiskt över dessa och fokuserar på vad som sägs.

Kommentera