För några dagar sedan när jag mediterade hade jag två insikter. Det fanns inget i dem som i sig var revolutionerande, men de sjönk in några millimeter djupare den här gången.

Jag funderar ofta över hur jag vill och kan och borde leva mitt liv. Så länge jag kan minnas har det där varit ett mysterium för mig. Hur är det möjligt att begränsa sitt sätt att leva när möjligheterna är oändliga? Hur är det möjligt att hitta en balans utan att samtidigt bli trångsynt och leva i en bubbla? Och vill jag ens leva balanserat?

I mitt första Toastmaster-tal sammanfattade jag mig själv genom att beskriva några av de strider som utspelar sig inom mig: mellan det introverta och extroverta, mellan det rationella och emotionella och mellan det spontana och icke-spontanta. På sex minuter försökte jag att sammanfatta det där och nå en slutsats. Men i det verkliga livet är det inte lika enkelt. Det finns ingen tydlig dramaturgi, ingen lista på tre avskilda strider, inga kortfattade slutsatser. Snarare är det ett kaos av oseparerbara idéer och koncept och berättelser som vi skapar för att förstå oss själva och världen bättre. Och vi vill inte bara förstå, vi vill känna på vissa sätt. Vi vill vara lyckliga men inte bara lyckliga, för vad är det värt om det inte finns någon högre mening?

När jag har varit i mitt huvud tillräckligt länge börjar jag att ifrågasätta. Det börjar som en enda fråga (är det jag gör just nu slöseri på tid?) och eskalerar till ett fullskaligt ifrågasättande av allt som jag någonsin har gjort och allt som jag någonsin kommer att göra (är det så här jag vill leva mitt liv?). Jag är lättinspirerad. Det finns många fördelar med det, men en av nackdelarna är ifrågasättandet. Det finns alltför många saker att göra för att hinna med allting, och för att göra en sak krävs det att jag väljer bort något annat. Så när jag inspireras av en ny tanke och funderar på att förverkliga den går det ut över dem som jag redan har. Jag kan gå på standup och sedan vilja bli komiker, eller gå på konsert och sedan vilja bli musiker. När jag gick ut från biosalongen efter den första Sagan om ringen-filmen kändes allting förutom den världen platt och tråkigt, och de enda riktningar i livet som kändes möjliga var dem som förde mig närmre den världen. Kanske kunde jag arbeta som författare och återskapa en liknande känsla, eller påbörja en karriär i filmbranschen?

Ofta försvinner de där infallen lika snabbt som de uppkommer, och vissa idéer är enkla att testa och sedan avfärda. Men ibland är det inte tydligt. Jag testar något, tröttnar på det, glömmer bort det, påminns igen, saknar det, testar igen, tröttnar igen. Om och om igen. Den här veckan ska jag följa strikta rutiner, kan jag tänka. Stiga upp samma tid, äta samma tid, träna samma tid. Och det funkar bra till en början, men sedan börjar jag att ifrågasätta. Fy fan vad tråkigt, säger skeptikern inom mig. Hur kan jag leva ett så inrutat och okreativt liv när det finns så många fria och kreativa sätt att leva på? Så jag bryter rutinen. Kanske inte på ett jag-säljer-mina-ägodelar-och-flyr-till-Alaska-sätt men tillräckligt för att skapa en kontrast mot rutinen. Och för en kort stund är det befriande, men så påminns jag om varför jag valde rutinen från första början. Så jag återvänder dit, för att bara några dagar senare börja ifrågasätta igen. Och så fortsätter det, som en beroende som fortsätter romantisera drickandet.

Jag kan bli ganska trött på min hjärna. Den är bra på att producera tankar men lika bra på att betvivla dem. Det är som att den alltid vill hitta EN tanke eller EN känsla som betyder mer än de andra. EN sak att hålla fast vid. Och jag förstår varför den vill det. Med alla motstridiga viljor är det skönt med tydligheten. Jag tror att alla människor fungerar så. Vi pratar om frihet i termer av antalet möjliga val, men den största friheten känner vi nog när valen begränsas, när det oväsentliga bleknar och bara en sak finns kvar. Då känner vi oss levande. Kanske inte nödvändigtvis lyckliga, men åtminstone levande. Ibland skapar hjärnan det där fokuset automatiskt, som när vi träffar någon och blir kära. Världen smalnar av, samtidigt som den expanderar. Men oftast finns det inte en sak som överskuggar allt, utan ett flertal saker som tävlar om hjärnans uppmärksamhet. Det är som att den så gärna vill hitta en sak som är viktigare än något annan, och när den äntligen tror att den har lyckats, dyker något annat upp och får den att tvivla. Och ju fler val det finns, desto större är rädslan för att välja fel, och ju större rädslan är, desto mer paralyserad blir jag, och istället för att helhjärtat gå in för en idé går jag halvhjärtat in för många.

Jag gillar enkelheten. Tydligheten. Känslan av kontroll. Eller känslan av att släppa kontrollen, för när jag gör det blir livet enklare och på något motsägelsefullt sätt tydligare. Det finns en anledning till att berättelser gärna ska ha EN kärna och att retoriska framträdanden gärna ska ha ETT budskap. Människor har svårt att ta in och hålla fast vid mycket information. Vi måste begränsa oss. När jag som tonåring tävlade i längdhopp och tresteg kände jag av det där tydligt. Det fanns så många saker att tänka på att jag hade svårt att prioritera en eller ett fåtal av dem. Hög hållning, avslappnade axlar, lugn andning, acceleration, extra tryck de sista stegen, aktiva fotblad, fokus på en punkt. Tänk positiva tankar. Tänk INTE på övertramp. Jag kände ofta att jag ville fokusera på allting samtidigt, och som resultat fokuserade jag inte riktigt på någonting.

Trots det gick det ofta helt okej. Antalet tankar var mer begränsade, inte som i livet utanför där det inte finns en simpel uppgift som är att till exempel hoppa så långt som möjligt. I livet utanför finns det miljontals uppgifter som vi själva har konstruerat, och vi kämpar inte bara för att hitta tydliga sätt att tänka inom varje uppgift, utan också för att prioritera mellan uppgifterna. Och dessutom kämpar vi för bestämma huruvida uppgifterna är relevanta eller inte, vad vi vill åstadkomma med dem och hur vi vill att de ska få oss att känna.

Men som sagt, för några dagar sedan när jag mediterade hade jag två insikter.

Den första var en känsla av tacksamhet för att min hjärna fungerar på det här viset. Det är frustrerande och förvirrande, tänkte jag, men alternativet är värre. Jag hade kunnat ha en hjärna som aldrig ifrågasätter. Som aldrig kritiserar eller tvivlar. Som aldrig vill något annat. Som aldrig vill något alls. Och även om det ibland hade varit skönt om hjärnan hade kunnat fokusera på en sak och behålla det fokuset, är det tack vare tvivlet som jag har expanderat mitt sätt att tänka. Jag kan använda tankarna till min fördel. Och känslorna också, jag kan se dem som vägvisare snarare än hinder. Jag skulle aldrig våga lita blint på dem och vet att de ofta ljuger för mig, men ännu fler gånger talar de nog om för mig att något faktiskt inte stämmer. Jag glömmer lätt det. Och istället för att lyssna och förändra det som har skapat känslan, attackerar jag känslan direkt och försöker att förändra den.

Den andra insikten var att det finns något som jag alltid kan hålla fast vid, utan att behöva sortera och prioritera bland miljontals tankar. För det finns EN sak som är konstant: det faktum att jag över huvud taget tänker. Jag kan ifrågasätta innehållet i tankarna, men faktumet att de existerar kvarstår. Och istället för att tvångsmässigt organisera och försöka förstå allting kan jag alltid återkomma till den insikten. Det är bara tankar. Det är bara känslor. Det är bara berättelser som jag berättar för mig själv. Det är inga objektiva sanningar. Jag kan fokusera på den subjektiva känslan av att uppleva någonting, istället för att behöva tolka det.

Jag kände det där tydligt under meditationen, och jag påmindes om hur jag känt något liknande för elva månader sedan. Jag befann mig i San Juan del Sur i Nicaragua. Jag hade under några dagar haft djupa samtal med en vän, och jag hade under de samtalen och i eftertänksamheten mellan dem vridit ut och in på mig själv så mycket att jag kände mig tom. Jag hade ifrågasatt mig själv så mycket att jag inte längre hade en aning om vem jag var eller vad det innebar att vara jag, och jag letade desperat efter ord som kunde beskriva mig själv igen. Men ju mer jag letade, desto längre från mig själv kände jag att gled.

Och jag nådde en punkt när jag inte längre orkade leta. Jag låg i en hängmatta, halvt utmattad av värmen och ansträngningen av att ha surfat i fyra timmar, och jag tittade upp i ett primitivt restaurangtak och tänkte: jag behöver inte definiera mig själv. Jag behöver inga ord för att beskriva vem jag är. Den här upplevelsen är oberoende av allt det där, och den finns alltid inom mig, oavsett vad som händer eller hur mycket jag ifrågasätter mig själv och världen. Det var en av de mest befriande känslor jag upplevt, och just där och då var insikten särskilt stark eftersom kontrasten mot ifrågasättandet var så stor.

Under meditationen påmindes jag igen, och nu skriver jag det här för att påminna mitt framtida jag och er läsare som känner igen er, så att vi har något att hålla fast vid när tankarna svämmar över.

God jul och god fortsättning!

6 reaktioner på ”Att välja bland tankar

      1. Tack Erik! Det har varit sisådär med en opererad fot men idag började jag arbeta efter fyra v sjukskrivning. Två veckor till på kryckor dock. Hoppas sedan komma igång och fortsätta med både skrivande och kursen i kreativt skrivande. En ny krönika kommer i Allas veckotidn nr 2. Hurra!

Kommentera