Sådär, nu har jag för första gången i mitt liv haft mjukisbyxor på mig i tio dagar. Det kanske inte är något man brukar stoltsera med, men i det här fallet gör jag det; jag har nämligen varit på mitt livs första meditationsläger och tagit mig igenom helskinnad, både mentalt och fysiskt. Mer specifikt var det ett tiodagars silent retreat på Dhamma Sobhana Vipassanacenter i Ödeshög.

Dhamma Sobhana Vipassanacenter

Jag började intressera mig för meditation för ungefär tre år sedan och har länge velat pröva på ett silent retreat, men det är först på sistone som jag har börjat praktisera det mer seriöst, och den 27 december – 7 januari satt jag äntligen där, i tystnad och utan yttre stimuli, och utforskade mitt sinne. Nu vill jag dela med mig av den upplevelsen.

Vad är Vipassana?

Kortfattat är det en meditationsteknik som gör slut på lidande. Kanske inte på tio dagar men förhoppningsvis efter år av praktiserande (eller livstider om man tror på återfödelse). Och om det inte fullständigt gör slut på lidande så kan det åtminstone minska det, vilket jag tror är ett mer rimligt mål för de flesta. Tekniken sägs ha lärts ut av Siddharta Gautama för 2500 år sedan och har därför en stark koppling till buddhismen, även om det tydligt betonas att den är universell och kan praktiseras av alla, oavsett religiös eller ideologisk tillhörighet.

Utgångspunkten är att det existerar lidande. Lidandet är universellt och uppstår till följd av begär och motvilja. När vi upplever någonting behagligt klamrar vi oss fast vid det och utvecklar begär, och när vi upplever någonting obehagligt vill vi bli av med det och utvecklar motvilja. I inget av fallen är vi närvarande i nuet. Det kan låta pessimistiskt att beskriva en behaglig uppelevelse som en källa till lidande, men probblemet ligger inte i upplevelsen i sig utan tolkningen av den. Vi nöjer oss inte vid att känna det som existerar i ögonblicket utan blir giriga och vill känna mer, och vi är rädda för att känslan ska försvinna. Och när den gör det – vilket oundvikligt sker – lider vi på grund av det. Vi skräms av förändring. Vi klamrar oss fast vid saker och vill kontrollera vår omvärld så att den passar oss, och vi hatar tanken på att det trots det finns så mycket som ligger bortom vår kontroll: sjukdomar, förluster, åldrande, död. Ingenting är statiskt. Allting förändras, både på makroskopisk och mikroskopisk nivå. Planeterna rör sig ständigt, cellerna i våra kroppar förnyas ständigt. På bara några år är våra kroppar, bokstavligen, utbytta. Inom buddhismen försöker man att acceptera detta. Behagliga upplevelser är behagliga – men kommer att försvinna, och obehagliga upplevelser är obehagliga – men även de kommer att försvinna. Tanken är inte att utveckla cynism och uppgivenhet inför detta faktum, utan att lära sig att INTE KLAMRA SIG FAST. Tanken är inte heller att stänga av sina känslor och bli apatisk; tvärtom leder insikten till en starkare känsla av acceptans, tacksamhet, medkänsla och kärlek.

Så hur når man denna insikt? Det krävs inte mycket utbildning för att intellektuellt förstå att allting är obeständigt. Gautamas idéer om lidande och acceptans var inte revolutionära utan tvärtom utbredda inom många samtida religioner och filosofier. Vad som framför allt utskiljde honom var hans praktiska tillvägagångssätt. Att förstå någonting intellektuellt och känslomässigt är två olika saker. Vi kan förstå någonting på det rationella planet, men det är först när vi erfar det, personligen, som vi verkligen förstår det. Det är där meditationen kommer in i bilden. Genom att konsekvent träna sitt medvetande att erfara verkligheten som den är, utan att filtrera den genom förutfattade meningar och fantasier och tolkningar, närmar man sig insikten om livets obeständighet. Specifikt lärde Gautama ut en teknik, Vipassana (”insikt”), som kunde användas för detta ändamål.

Tekniken har sedan dess hållits bevarad, men det var först på 1900-talet som den på allvar spreds i världen av den burmesiska läraren S.N. Goenka. Idag finns det Vipassanacenter över hela världen, varav ett ligger i Ödeshög, ett litet samhälle på den sydöstra sidan av Vättern. Det är det enda centret i Skandinavien, och där arrangeras olika typer av kurser, varav de längsta är tio dagar. Som förstagångsdeltagare är det dock alltid denna kurslängd som gäller; bara tidigare deltagare tillåts delta i de kortare.

Vad går meditationen ut på?

Tekniken i sig är väldigt enkel. I ett första skede tränar man på en teknik som kallas Anapana, där man enbart fokuserar på andningen och området vid näsan (luftgångarna, nästippen och området ovanför överläppen). Andningen fungerar som ett ankare för ens medvetande, och man tränar sig på att vara medveten om varje andetag. Går luften in genom höger eller vänster näsborre? När börjar och slutar ett andetag? Hur känns det när utandningen vidrör överläppen? I motsats till vissa andra meditationstekniker försöker man inte att påverka andningen; det är ingen avslappningsövning där man medvetet saktar ner den. Istället försöker man att observera den objektivt, som om man betraktade andningen hos en annan människa. Om andningen är djup så notera det. Om den är ytlig så notera det. Om luften bara går in genom vänster näsborre så notera det. När tankarna vandrar iväg leder man lugnt tillbaka fokuset mot andningen och fortsätter observera.

Efter Anapana börjar den riktiga Vipassanameditationen. Det är en mindfulnessteknik som kortfattat går den ut på att skanna av sin kropp, från huvud till tå och tå till huvud, och objektivt observera alla fysiska förnimmelser. Man börjar med större områden (i storlek med en handflata) och går systematiskt igenom varje del av ens kropp. Utan att tolka in någonting eller värdera noterar man sedan allt som sker fysiskt: smärtor, kittlingar, vibrationer, ryckningar, tryck, temperaturförändringar. Man håller inte fast vid någon av förnimmelserna eller försöker förändra dem; man bara observerar att de finns och fortsätter sedan med resten av kroppen. Om ens fokus befinner sig på ansiktet och en smärta uppkommer i foten, försöker man att behålla fokuset på ansiktet och tålmodigt röra det över resten av kroppen, och först när man når foten observerar man smärtan. Detta går emot alla ens naturliga instinkter och är därför extremt svårt. Vi är vana vid att ständigt reagera på allt som vi känner. Om någonting är obehagligt dras vårt medvetande dit, som Saurons blick mot ringen, och vi försöker att bli av med eller förändra det. På samma sätt är det med det behagliga. Vi blir giriga och klamrar oss fast vid det, och när det försvinner saknar vi det och blir olyckliga. Man kan säga att Vipassana fungerar som en typ av ombetingning. Under hela våra liv har vi betingat våra kroppar att ständigt reagera på stimuli, och vad meditationen gör är att bryta detta vanemönster. Genom att träna sig på att inte reagera på stimuli, utan istället betrakta förnimmelser när de uppkommer och försvinner, lär man sig att förstå lidandets natur. Man börjar inse att man inte lider på grund av förnimmelser, utan på grund av TOLKNINGEN AV DEM, att det är möjligt att uppleva obehagliga förnimmelser utan att lida av dem och att det är möjligt att uppleva behagliga förnimmelser utan att utveckla begär till dem. Man börjar också inse att allting är obeständigt, inte på ett intellektuellt plan utan en erfarenhetsmässigt. Man KÄNNER att det är så, och det är först när man gör det som insikten tränger in i det innersta.

Grundläggande i Gautamas budskap är att sprida sina insikter. Enligt myterna nådde han själv upplysning vid trettiofem års ålder och spenderade de resterande fyrtiofem åren av sitt liv åt att sprida det han lärt sig till andra människor. I ett tredje skede praktiseras därför också en teknik, Meta Bhavana, som går ut på att gå utanför sig själv och utveckla kärlek och medkänsla.

Under ett 10-dagars silent retreat är upplägget följande:

  • Dag 1-3: Anapana.
  • Dag 4-9: Vipassana.
  • Dag 10: Meta Bhavana. Den här dagen bryts även tystnaden och man har möjlighet att dela med sig av sina erfarenheter med de andra kursdeltagarna.
Meditationssalen

Kursföreskrifter och schema

Sila, det etiska uppförandet, ligger som grund för Vipassana. Det är en förutsättning för att utveckla samadhi, koncentration av sinnet, och sedan panna, vishet genom insikt. Under kursperioden krävs det därför att man följer följande fem föreskrifter:

  • Att avstå från att döda någon levande varelse
  • Att avstå från att stjäla
  • Att avstå från all sexuell aktivitet
  • Att avstå från att ljuga
  • Att avstå från alla berusningsmedel

För äldre deltagare (de som har fullgjort åtminstone en tiodagarskurs) gäller ytterligare tre föreskrifter:

  • Att avstå från att äta after kl. 12.00
  • Att avstå från förströelser och kroppslig utsmyckning
  • Att avstå från att använda särskilt höga eller lyxiga sängar

Man blir i förväg tydligt ombedd att stanna under hela kursperioden. Naturligtvis kan de inte tvinga en att stanna, men för att få ut någonting av kursen är det en förutsättning. Man ombeds också att villigt rätta sig efter lärarens vägledning och instruktioner, utan att följa andra tekniker, riter eller religiösa bruk. Samtal med läraren är tillåtet under bestämda tider på dygnt, och enbart för att klargöra praktiska och teoretiska problem angående tekniken; i övrigt gäller tystnad. Särskilt mellan deltagarna är det strikt förbjudet med all typ av kommunikation, även blickar och kroppsspråk. Det är även förbjudet med musik, läsning, skrivande, kameror, mobil och annat som ger yttre stimuli. Män och kvinnor hålls åtskilda under hela perioden och sover i separata hus; även i meditationssalen sitter de i olika delar. Dagsschemat (med mindre undantag) ser ut som följande:

04.00: Gonggong – väckning

04.30-06.30: Meditation i salen eller på ditt rum

06.30-08.00: Frukost

08.00-09.00: Gruppmeditation i salen

09.00-11.00: Meditation i salen eller på ditt rum enligt lärarens instruktioner

11.00-12.00: Lunch

12.00-13.00: Vila och möjlighet till samtal med läraren

13.00-14.30: Meditation i salen eller på ditt rum enligt lärarens instruktioner

14.30-15.30: Gruppmeditation i salen

15.30-17.00: Meditation i salen eller på ditt rum

17.00-18.00: Tepaus

18.00-19.00: Gruppmeditation i salen

19.00-20.15: Lärarens föredrag i salen

20.15-21.00: Gruppmeditation i salen

21.00-21.30: Möjlighet att ställa frågor i salen

21.30: Nattvila – ljuset släcks

Min egen upplevelse

I likhet med många andra hade jag svårast de tre första dagarna. Tystnaden hade jag inga större problem med, varken då eller de efterföljande dagarna, men fysiskt var det nästan en konstant plåga inledningsvis. Jag är fruktansvärt ovig och kämpade för att hitta ett bekvämt sätt att sitta på, varierande mellan skräddarställning och knäsittande. Det fanns ingen ställning som jag kunde sitta i mer än tjugo minuter innan det värkte i ryggen och knäna, och jag lade större delen av tiden på att tänka på smärtan och på hur jag skulle ändra ställning så tyst som möjligt för att inte störa de andra. Det hjälpte inte heller att alla andra såg ut att sitta som buddhor varje gång jag öppnade ögonen och såg mig omkring (ingen bra vana, rekommenderas inte). Som tur var hittade jag en någorlunda bekväm ställning kvällen den tredje dagen, efter att ha experimenterat med säkert tjugo eller trettio konfigurationer av kuddar i olika storlekar. Jag är tacksam att jag lyckades med det, för den fjärde dagen infördes något som kallas adhittana, sittning med fast beslutsamhet. Detta innebar att man under de entimmeslånga gruppmeditationerna som vi hade tre gånger om dagen var tvungen att sitta helt stilla, utan att röra vare sig händer eller fötter eller öppna ögonen.

Från dag 4 var det fysiska inte längre det största problemet. Däremot var dagarna fortfarande långa, och jag hade under meditationspassen svårt att släppa tanken på hur mycket tid som hade gått och hur mycket tid som kvarstod. Men hjärnan hade nu varit fri från omvärldens stimuli i tre dagar och börjat lugna ner sig. Jag kunde fokusera bättre på meditationen och började förstå vad syftet med allt det här var, även om jag var långt ifrån att känna det som jag började tro på att man kan känna. Successivt fick medvetandet distans från tankarna, och ju större avståndet blev desto tydligare såg jag hur kaotisk min hjärna är. Jag hade redan för länge sedan passerat den gräns när jag i vanliga fall distraherar mig med mobil, dator eller träning, och det blev allt mer uppenbart att jag inte har så mycket kontroll över mina tankar som jag tidigare trott. Det är de som styr mig snarare än tvärtom. Jag kan visserligen välja att själv gå in i dagdröm eller börja filosofera över ett problem, men när jag nu ansträngde mig för att inte göra det och istället försöka fokusera på meditationen, kände jag hur svårt det var.

Det var ingen nyhet att jag ibland är frånvarande, men att jag var SÅ frånvarande hade jag inte riktigt förstått tidigare. Insikten gjorde det inte lätt att bli närvarande, men det var åtminstone ett första steg. När jag tidigare kunde vandra iväg i tankarna i tio eller femton minuter utan att vara medveten om det, började jag nu upptäcka det snabbare. “Observe the reality”, upprepade jag för mig själv när tankarna vandrade. “Observe the reality, as it is. As it is.” Jag började förstå vad Goenka menade. Och det där med att “fånga dagen” började få en ny innebörd. Så mycket tid jag lägger på att leva i det förflutna eller framtiden, så mycket tid jag lägger på att leva i alternativa världar och scenarier som aldrig sker… och på att försöka lösa problem som inte kan lösas eller förstå det som inte kan förstås. Och när jag försöker förstå något vill jag så gärna använda intellekt… men det finns en förståelse som går långt bortanför intellektet. Även det hade jag förstått innan, men nu började jag att på riktigt FÖRSTÅ det.

Som en revolt mot tystnaden attackerade tankarna med full kraft, särskilt dag 5 till 8, och det underlättade inte att jag sov dåligt ett par nätter. Jag återuppspelade inte min barndom i detalj, som vissa berättar att de gjort, men många minnen kom upp till ytan, mer levande än minnen brukar vara för mig. Och framtidstankarna angrep också, både de bra och de dåliga. “Observe the reality”, fortsatte jag upprepa. “Det är det här som är verkligheten, oavsett hur den ser ut. Allt som jag ser och hör och känner, det är det som är verkligheten just nu.” Och från att ha varit någonting som jag stundtals flyr från, började verkligheten att kännas allt mer betryggande. När ältandet om dåtiden eller nojandet om framtiden fyllde mitt huvud, fanns nuet alltid där, som en trygg plats där medvetandet kunde vila. Nu är det inte så att jag plötsligt hittade den där platsen och kan återvända dit på kommando, men jag började åtminstone tro på att det existerar en sådan plats.

De sista två dagarna lugnade sig hjärnan en aning, och den tionde och sista dagen bröts tystnaden. Det hade som sagt inte varit mitt största problem, men när jag öppnade munnen klockan tio efter morgonmeditationen insåg jag hur mycket jag hade saknat det. Vi fortsatte att meditera även den dagen, men utöver meditationspassen var det tillåtet att kommunicera fritt med de andra deltagarna. För mig var detta det absolut bästa under hela perioden. Att spendera en tystnad med åttio främlingar och sedan höra vad alla hade att berätta var fantastiskt! Jag tror att det är svårt att hitta en mer avslappnad och på samma gång entusiastisk stämning bland en så stor grupp främlingar. I vanliga fall finns det så många barriärer att bryta igenom när man lär känna någon, så många lager av kallprat och artigheter innan man når någon verklig substans. Men här kändes det inte ens som att bryta igenom barriärer, eftersom det knappt fanns några överhuvudtaget.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att kursen var en sådan där upplevelse där helheten är större än summan av de enskilda delarna. Många av dagarna var jag uttråkad och frustrerad, och ibland hade jag svårt att motivera varför jag överhuvudtaget var där. Men särskilt den sista dagen släppte något, och mycket av det som jag upplevde under kursen har sjunkit in först efteråt.

För er som är intresserade vill jag poängtera att det är en introduktionskurs som mest handlar om att introducera ett nytt sätt att leva. Ingen kan bli fri från sina problem på tio dagar. Det är snarare som att aldrig ha tränat fysiskt och gå en kurs där man lär sig att göra det. Man blir inte vältränad på så kort tid, men man lär sig ett sätt att träna som man kan ta med sig i vardagen. Att bygga upp sin fysik kräver hårt arbete, och det finns ingen tidpunkt när man slutgiltigt når sitt mål; snarare måste man fortsätta regelbundet och göra det till en del av sin livsstil.

Meditation och skrivande

Så allt det här tjatet om att leva i verkligheten, hur går det ihop med skrivande och fiktion? Jag har tänkt mycket på det där och pendlat mellan olika åsikter, och jag har fortfarande inget enkelt svar på frågan. Men jag är lika förälskad i fiktionen nu som jag var innan Vipassana, och jag tvivlar på att den någonsin kommer att hotas, oavsett hur närvarande jag blir. Tvärtom känner jag hur fantasin och viljan att skriva berättelser är starkare än för en månad sedan.

Som jag beskrev tidigare har jag börjat inse hur frånvarande jag ofta är, och denna frånvaro påverkar inte bara verkligheten utan också fiktionen. Om jag skriver eller läser något och i tankarna är någon annanstans, skadas den. Detta blir uppenbart när jag tänker tillbaka på barndomen. Jag minns att jag hade lättare att försvinna in i världar då, att fullständigt uppslukas av filmer och böcker och leva mig in i dem så mycket att jag verkligen var där. Det skedde så klart ibland på bekostnad av verkligheten, men i fantasin var jag fullt närvarande.

Så jag kommer nog aldrig att sluta fantisera eller drömma. Däremot vill jag känna att när jag är i de världarna så är jag det frivilligt, utan att vara slav under mina tankar och utan att störas av oro och noja och annat som splittrar mig. Jag vill inte se fantasin som en flykt från verkligheten, utan som ett sätt att se den från andra vinklar. Framför allt vill jag vara närvarande i den, och om verkligheten kräver min uppmärksamhet vill jag kunna vara närvarande där också, utan att mentalt kvar någon annanstans.

Med det sätter jag punkt på mitt hittills längsta inlägg. Tack för att du lyckats ta dig ända hit, och hoppas att du lämnar bloggen med ny kunskap och inspiration!

6 reaktioner på ”Mitt första Vipassana-retreat

  1. Det har kanske inte så mycket med meditation att göra men olika världar En vän sa till mig en gång att hon kunde avundas en del människors intresse för friluftsliv eller upptäckarlust ( vara ut och vandra, resa , bergsklättrare eller vad det nu kan vara) ”jag får för mig att de lever ett mycket rikare liv men jag är verkligen helt ointresserad och tröstar mig med att jag istället har ett väldigt rikt inre liv.” Jag tyckte det var så fint sagt och det fick mig att ifrågasätta min jakt på att leva i verkligheten så numera prioriterar jag mitt ”inre liv” lite mer och utan dåligt samvete 🙂

    1. Ja, det var väldigt fint sagt 🙂 Att ha ett rikt inre liv är nog svårare än att ha ett rikt yttre liv, så om man har det kan man vara lycklig!

Kommentera