Jag skäms över hur länge sedan det är jag skrev mitt senaste inlägg. Tionde maj. Det har gått över fem månader. Jag skäms och hatar att jag gör det eftersom skammen mest försvårar skrivandet.

Men vad är det jag skäms över? Och inför vem?

Jag skäms över att ha skapat förväntningar som inte har infriats. Inte för att jag tror att bloggen är så viktig att den är oumbärlig för världen, men kanske finns det någon som någon gång har hoppats på att läsa något som jag inte har skrivit. Jag skäms inför dem. Men framför allt skäms jag inför mig själv, eftersom jag älskar att skriva men ändå inte har gjort det.

I början bortrationaliserade jag det. Det hände så mycket annat, och den lediga tiden lade jag hellre på det som är fritt från krav – för hur kravfritt jag än vill se på skrivandet finns det alltid förväntningar, om så bara mina egna. Till viss del kan jag rationalisera mitt bortrationaliserande, men det finns en gräns. När det går alltför långa perioder utan skrivandet känner jag att något saknas. Och när jag alltför länge tänker att jag vill något utan att göra det sviker jag mig själv. Jag håller tillbaka något som vill eller behöver komma ut, och för varje dag som icke-handlandet gör sig påmint blir jag svagare.

Det är möjligt att jag blandar ihop skam med skuld. Strunt samma, jag tror att ni förstår vad jag menar.

Det har hänt mycket sedan senast. Jag är tillbaka i Malmö där jag föddes. Jag har arbetat som svenskalärare för en etableringskurs och är nu lärare för en studiemotiverade kurs på Östra Grevie folkhögskola. Jag har påbörjat ett examensarbete som jag skriver för Storytel. Jag har fortsatt att dansa. Jag har återfunnit meditationen. Jag har vandrat i fjällen och påmints om hur läkande det är att reducera livet till en primitiv tillvaro. Framför allt har jag träffat människor som för alltid kommer att vara viktiga för mig. Och jag har känt starkt, ibland mer än jag har velat men på ett sätt som jag vill hålla kvar vid.

Manuset till min nästa bok finns fortfarande bara i form av sporadiskt nedklottrade ord i anteckningsböcker. Det har bytt skepnad otaliga gånger, men grundtanken är intakt. Jag måste berätta berättelsen. Den återkommer så ofta till mig att jag måste få ur den ur huvudet.

Men det räcker inte med ord i anteckningsböcker. Orden måste sättas ihop till meningar och meningarna till stycken. Jag känner att det är ringrostigt. Fingrarna rör sig långsamt över tangentbordet. Hjärnan analyserar för mycket, tänker för kritiskt, drar röda streck över varje mening. Och inga ord gör rättvisa för det jag vill säga, och kan de inte det låter jag hellre bli. Men jag vill inte låta bli. Även om nittionio av hundra ord känns meningslösa vill jag försöka, för kanske betyder det där sista ordet någonting.

Det är svårt att komma igång med något som man har skjutit upp länge, men nu gör jag det. Det är ingen bok, bara ett kort inlägg. Men ändå, det är en början.

Antagligen rör sig fingrarna lättare nästa gång.

5 reaktioner på ”Skrivkramp & uppdatering om mitt liv

  1. Tror starkt på värdet av att ta ett litet steg i rätt riktning, och att anpassa ”steglängden” efter hur mycket rörelsemängd man fått upp. Glad att se inlägg igen!

  2. Välkommen tillbaka! Jag har saknat dina inlägg. Det låter som om du har gjort en massa bra saker. Ibland behövs det för att sedan så småningom återvända till det nödvändiga skrivandet. Känner så väl igen mig, Kul att du är här igen 🙂

    1. Tack Anni! Ja, det har hänt väldigt mycket. Ibland tar det lite tid mellan tanken och tangentbordet bara 🙂 Hoppas att allt är bra med dig!

      1. Tack! Novemberdöden är nära. Blir alltid galet trött på hösten och det är sannerligen ingen skillnad i år. Kanske tom värre trots roliga saker som kursen i kreativt skrivande. Över förväntan och bland det roligaste jag gjort. Så skriver det gör jag i alla fall 😊

Kommentera