Igår höll jag mitt första tal (den s.k. ice breakern) på Toastmaster Ideon i Lund. Talet har titeln “Who am I?” och syftar till att ge en kort introduktion av mig själv. Jag fick det filmat och lägger upp det till allmän beskådan nedan. Längre ner hittar ni även mitt manus och min personliga utvärdering av hur det gick.

Who am I?

Toastmaster. Ladies and gentlemen.

Who am I?

I remember when I was 10 years old.

I was in a locker room and a boy came up to me and asked:

”Are you a skater or a blader?”

I looked at him, confused. Did I have to choose between two words to describe who I was?


As long as I can remember I’ve had this war in my head.

Several battles between different parts of me.

Especially three of them have been present my entire life.


The first battle is the one between the Introverted me and the Extroverted me.

I was pretty shy as a child.

I spent a lot of time by myself.

I liked the real world but usually preferred the fictional world, and I often felt that my role wasn’t in the world but rather beside it, as an observer.

So I started to write, and I decided early that I wanted to become a writer one day.


I’m still that shy boy. I still often retreat to solitude, and I’m still an observer.

And I’ve kept writing. I released my first novel one and a half years ago.

That’s my introverted side.

But I’m not only introverted.

I love socializing. I often feel that it’s more energizing than draining.

And I love new experiences, adventures, travels, doing new things, meeting new people.


Sometimes the introverted me collide with the extroverted me.

  • Should I stay home or go to that party?
  • Should I observe the world or actively take part in it?

So who is the real me?


The second battle is the one between the Rational me and the Emotional me.

I’ve always liked math. There’s something beautifully simple about it. Not easy but simple.

Right and wrong answers. Logical patterns.

No matter what goes wrong in life, 1 + 1 is always 2.

So I started studying physics after gymnasium.

I liked the logic, the way it trained my mind to think rationally.


But after a while I felt bored.

Not cognitively, but emotionally.

I could solve a differential equation, but how would that help me to understand loneliness or meaninglessness or the fact that all of this one day will be over?

So I turned to psychology. To philosophy.

To literature, to music, to sports, to meditation, to people.

Anything that made sense… or didn’t make sense, but made me feel something.

I wanted to experience the full range of emotions, I wanted to think less and feel more.

Connect. Love. Be loved.


And I still want all of those things, because what’s the point if I don’t feel?

But I’ve continued with physics, because I never want to give up my rationality.

So which one is the real me? The rational part or the emotional?


The third battle is the one between the Controlling me and the Spontaneous me.

I like to organize.

I probably wouldn’t survive a day without making lists.

I often wish that I could summarize everything on one piece of paper so I could overview the whole world at once.



I like it, but I sometimes hate what it does to me.

Life is too big to make sense of. It’s too complex.

It’s an infinite puzzle with pieces that constantly change, and there are just too many things that are out of my hands.

So I try to let go… because I love the non-controlling me. The non-planning me. The spontaneous me.

He’s so fun and relaxed, he doesn’t care what other people thinks about him, and he doesn’t take life as seriously as the controlling me.


But I don’t want him exclusively.

I’m not one or the other. I’m both.

I’m controlling and not controlling.

I’m rational and emotional.

I’m introverted and extroverted.


I have these different parts of me.

And I’ve realised that I don’t want any of them to win any battles.

I just want them to co-exist in peace.


So who am I?

To be honest I think I’m more confused now than I was 18 years ago when I was standing in that locker room and had to chose between two words.

I still don’t know who I am.

I don’t think I even understand the question.

But maybe this confusion is what says the most about me.

This unwillingness to accept that there is a simple answer to anything and that the world can be divided into fixed categories.

I’m neither optimist or pessimist.

I’m just… mist.

Constantly changing and constantly trying to spread out.

Trying to be everywhere at the same time.

I’m a lot of things.

And right now I am thankful that you’ve given me five minutes of your time.

Thank you!



Överlag är jag nöjd med mitt framförande, särskilt eftersom det var det var min debut på Toastmaster. Jag kände mig inte så nervös som jag hade förväntat mig och hade redan från början en positiv känsla i kroppen. Nedan stolpar jag upp några av de saker som jag gjorde bra/mindre bra.


+ Välskrivet tal

+ Överlag bra flyt

+ Bra balans tempomässigt

– Kom av mig vid ett par tillfällen (dock inte lika uppenbart från åskådarnas perspektiv)

– Ordleken med optimist, pessimist och mist gick hem sämre än väntat. Lät bättre i huvudet än när det kom ut.

– Upprepade mig vid ett tillfälle (eftersom jag kom av mig)


+ Inget överdrivet kroppsspråk

+ Bra hållning

+ Balans mellan stora kroppsrörelser och mindre

+ Rörde mig bra över podiet

+ Använde händerna för att göra vissa poänger tydligare (t.ex. 1 + 1 = 2)

– Kliade mig i ansiktet vid 0:04 och 0:08 (???)

– Kan ha större kontraster i kroppsspråket beroende på vad jag pratar om (t.ex. blygare när jag pratar om mitt introverta jag och mer självsäkert när jag pratar om mitt extroverta jag)


+ Lugn

+ Variation i tempo

+ Variation i styrka

+ Variation i känsloläge

– Kan ta ut svängarna mer. Större kontraster mellan de olika partierna.

– Pendla mellan att prata tyst och högt.

– Visa mer känslor



Jag känner mig väldigt glad över att ha framfört mitt första tal, och det var kul att det gick över förväntan. Redan från första stunden kände jag, trots en svag nervositet, att jag älskade att stå där framme, och jag ser fram emot nästa tal!

Vad jag framför allt tar med mig som kritik inför nästa framförande är att jag kan ta ut svängarna mer, våga använda rösten mer och visa större kontraster i mitt känsloläge.

Det var allt för den här gången. Tveka inte med att komma med synpunkter eller frågor!

5 reaktioner på ”Toastmaster, första talet (ice breaker)

  1. Först nu har jag hunnit se och lyssna. Jag är så glad över att jag fått möjlighet att ta del av din premiär. Det här med att stå på scen är svårt och du berättar dessutom om dig själv. Sammanfattning med tre ord: Så jäkla bra!